Vänner och familj
Jag är lyckligt lottad med tanke på att vissa inte ens har en familj eller några vänner alls och jag har båda men jag känner mig också lite tveksam om jag har det så bra, med både vänner och familj.
Mina vänner är väldigt bra och några står jag väldigt nära. Men ibland känns det som att vissa bara skiter i mig och som att jag aldrig är förstahandsvalet. Många gånger känns det som att vissa är med mig för att någon annan inte kunde. Men sen är mina vänner också underbara och snälla och sjukt roliga människor när man väl är med dom, det är det innan man träffas som gör att jag alltid känner mig lite osäker på hur bra vänner vi faktiskt är. Jag vet inte om det bara är jag som känner så men jag tror att människor med mer än 1 "bästis" känner samma sak, det är ofta någon som känner sig utanför. Vi har bråkat om det flera gånger, att jag känner mig utanför och dom säger att det inte är så. Men ibland har dom också sagt liknande saker, att dom inte känner att dom är riktigt med i gänget. Men grejen är att jag är mycket lugnare än vad dom andra är så det känns ibland som att jag verkligen inte passar in. Fast jag älskar verkligen dom och att vara med dom den mesta av tiden, det är bara ibland som jag börjar tveka.
Min familj är som många andras, skilda föräldrar och stor släkt. Men min familj bråkar ganska mycket, mina syskon och jag blir väldigt ofta sura på varandra och även mina föräldrar har ganska aggressivt temperament. Med det menar jag att dom blir sura och arga väldigt lätt, absolut inte att dom slår oss eller något sånt för det skulle dom aldrig göra. Men sura blir nog alla och jag bråkar med varje familjemedlem oftast minst en gång om dagen. Inte så att vi står och skriker men små pikar mot varandra som gör att man blir lite sura/irriterade/arga. Men andra gånger är dom superroliga och supersnälla och bara bäst. Jag antar att det finns bra och dåliga saker med allt och alla.
Puss.
